Barnmisshandel är ett ämne som upprör. Detta av självklara skäl. Barn befinner sig i beroendeställning och har själva ingen möjlighet att skydda/freda sig mot angrepp. De vuxne är också mångfalt gånger starkare.
Det skall dock understrykas att det inte alltid har varit så. I Sverige var det till exempel fullt för lärare i skola att aga barnen fram till 1958, då detta förbjöds. Ända fram till 1979 var det fullt tillåtet för föräldrar att aga sina barn. Många människor i Sverige idag har således levt under en tid då det var fullt tillåtet att få stryk av läraren i skolan och av föräldrarna i hemmet.
Den svenska utvecklingen är välkommen. Givetvis ska barn inte behöva utsättas för våld av någon, men vi får inte glömma att det inte alls var särskilt länge sedan vi själva förbjöd detta. I många, många länder är det fullt tillåtet att än idag aga sina barn, något som jag hoppas förändras (av respekt för barnen och deras mänskliga rättigheter).
Ett stort problem idag den debatt som förs kring detta ämne. Brott mot barn är allvarliga saker och skall under inga förhållanden accepteras, men det är viktigt att ämnet diskuteras på ett konstruktivt sätt. Det är till exempel inte lämpligt att sänka beviskraven i brottmål för att på så sätt få fler människor fällda för brott som begås mot barn. Detta tycks dock inte vara något problem för vissa som i sin iver att försöka hindra brott som begås mot barn föreslå sänkta beviskrav. Barnet har idag en särställning i rättegången då det ej behöver (och skall heller inte) höras i en domstolsförhandling. Barnet behöver (och skall heller inte) utsättas för något korsförhör (motförhör) av en försvarsadvokat (offentlig försvarare). Att dessutom ge barnets berättelse en presumtion för att vara sanning som måste motbevisas är att gå för långt. Barn kan faktiskt lämna felaktiga uppgifter. Det har under de senaset åren uppmärksammats i ett flertal avgöranden där barn lämnat trovärdiga berättelser om övergrepp under många år, som senare visade sig vara helt påhittade. Barnets berättelse måste således kritiskt granskas och analyseras. Försvarsadvokatens (den offentlige försvararen) roll är på denna punkt avgörande. Det är i praktiken hans/hennes roll att granska barnets uppgifter. Egentligen borde det vara åklagarens objektiva roll att göra detta, men som jag har påpekat i tidigare inlägg fungerar inte åklagare på det sättet, i vart fall inte längre.
Vi skall givetvis aldrig acceptera att barn blir misshandlade, men vi måste acceptera att människor som blir åtalade för brott mot barn, ibland blir frikända. Vi måste acceptera att barns uppgifter i domstolar blir ifrågasatta.
Detta borde även media ta till sig. Allt för ofta ses vinklade inslag med rubriker om att barnmisshandlare eller barnvåldtäktsmän frikänts, trots att den som misstänkts kanske faktiskt var oskyldig.
/Advokaten
läs även: barn ljuger inte! och Barnmisshandel - acceptabelt ibland?
Relaterade artiklar:
