Ett annat klassiskt exempel på hur man som enskild medborgare kan manipuleras är när man inte delges misstanke omgående. Du kallas till förhör, inte som misstänkt, utan enbart upplysningsvis. Syftet med förhöret är således att du skall höras för att lämna upplysningar om något.
Så kan givetvis vara fallet ibland. Men! Det har under mina år hänt för många gånger för att detta skall uppfattas som en ren tillfällighet. Klienter till mig har kallats till polisen "upplysningsvis", de har inte delgivits misstanke om brott. De hörs av polisen. Då de ej är misstänkta har de ingen rätt till försvarare. Hos polisen är man fortfarande inte skyldig att tala. Man hörs således inte under ed vid ett polisförhör, vilket många kan tro. Däremot är man skyldig att åtlyda en kallelse. Om man kallas till polisen på förhör bör man gå, i vart fall om man inte vill bli hämtad av polisen.
Vad som stör mig är dock att polisen ibland använder sig av detta sätt för att höra en person som egentligen är misstänkt, utan att informera honom om detta. Därigenom berövas den misstänkte sina rättigheter. Rätten att hålla tyst, rätten till en försvarare m m.
Svensk polis anses vara rak och ärlig. I Sverige ägnar vi oss inte åt smusslande och fula knep. I stora drag stämmer nog den bilden, men det stämmer definitivt inte överallt. Det används smusslande och fula knep även av svensk polis.
/Advokaten
Ps. intressanta inlägg i media med straffrättslig anknytning:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/man-ranades-pa-bil-pa-lidingo
http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-dod-i-radhusbrand
http://www.dn.se/sthlm/biljakt-slutade-med-allvarlig-olycka
http://www.dn.se/sthlm/stokig-natt-med-overfallsvaldtakt-i-city
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hd-bor-omprova-sexdomen_5972069.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8634520.ab
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article8634052.ab
söndagen den 27:e februari 2011
Även fruktansvärda brott... Fortsättningen
Ibland blir man mörkrädd. Att en mindre insatt person, som ej har läst juridik eller för den delen är insatt i hur rättssystemet fungerar, har en uppfattning om att bevisbördan i brottmål bör vara omvänd, kanske förstås. Den personen vet helt enkelt inte bättre.
Jag vill understryka att jag på inga sätt är motståndare till reglerna om våldtäkt mot barn. Den som har ett sådant sexuellt umgänge med en tjej under 15 år, och dessutom varit införstådd med eller haft skälig anledning att anta, att hon var under 15 år, bör dömas hårt. Men vi kan inte börja fälla människor till ansvar när de inte har haft en sådan insikt.
När en professor från Stockholms Universitet insinuerar detsamma, då går det för långt. Å andra sidan borde jag inte bli förvånad. Det är inte första gången som Madeleine Leijonhufvud (professor på Stockholms universitet) stuckit ut hakan med bisarra förslag om omvänd bevisbörda i brottmål.
För inte så länge sedan gick hon ut i media och menade på att bevisbördan i sexualmål borde vara omvänd. Att den misstänkte som utsatt kvinnan för våldtäkt skulle vara den som hade bevisbördan för att samlaget var frivilligt.
Nu går hon ut i aktuellt mål och menar på att det finns skäl för HD att ta upp målet (meddela prövningstillstånd) för att närmare uttala sig om vad som gäller i fråga om likgiltighetsuppsåt. Den frågan är redan avgjord av HD.
Vad gäller den så kallade hjälpregeln i 6 kap 13 § BrB, dvs om de misstänkta haft skälig anledning att anta att flickan var under 15 år, så har Hovrätten gjort en sådan prövning redan. Att resultatet blev nekande tycks vara så pass besvärande för vissa (läs Madeleine Leijonhufvud) att målet därför måste tas upp i HD.
Passar det sig att en professor rycker ut saker ur deras sammanhang och så partiskt i en artikel målet upp följande bil:
Var männen som utnyttjade den förståndshandikappade 14-åringen i Malmö verkligen inte, i handlingsögonblicket, likgiltiga till hur det förhöll sig med hennes ålder? När de nu hade så bråttom att de inte hann titta ordentligt på henne eller prata med henne först?
Hon insinuerar således att männen inte hade kunnat bärga sig, utan tvärtom, i den sexuella akten, så spelade det helt plötsligt ingen roll för dem att hon var 14 år. Så även om de hade vetat hade de fortsatt. Vad för stöd har Madeleine Leijonhufvud för detta påstående. Vilken konkret omständighet i målet tyder på det? Alldeles korrekt. Det finns inget stöd för det påståendet. Det är bara Madeliene Leijonhufvuds egna fördomsfulla bedömning.
Vad Madeleine Leijonhufvud inte tycks förstå är att åklagaren även har bevisbördan för att hjälpregeln i 13 paragrafen uppfyllts. Det skall vara styrkt i målet att männen således haft skälig anledning att anta att flickan/kvinnan var under 15 år. Kvinnan var välutvecklad för sin ålder. Det fanns heller inga övriga tecken som tydde på att hon var under 15 år. I vart fall har åklagaren inte visat att det förelåg några sådana omständigheter.
Det är idag oerhört lätt att fällas för våldtäkt mot barn, särskilt med hänsyn till att det räcker att mannen/pojken haft skälig anledning att anta att tjejen/kvinnan var under 15 år. Att rucka på bevisregeln, sänka beviskraven ytterligare skulle kunna leda till ohyggliga konsekvenser med stor risk för att oskyldiga fälls för brott.
Jag vill understryka att jag på inga sätt är motståndare till reglerna om våldtäkt mot barn. Den som har ett sådant sexuellt umgänge med en tjej under 15 år, och dessutom varit införstådd med eller haft skälig anledning att anta, att hon var under 15 år, bör dömas hårt. Men vi kan inte börja fälla människor till ansvar när de inte har haft en sådan insikt.
Ett klassiskt exempel är om ett par träffas på en nattklubb med 21årsgräns för inträde. De umgås och har trevligt. Kvinnan ser på inga sätt ut att vara yngre än de 21 år som krävs för att komma in på nattklubben. De gör sällskap hem och har sex med varandra. Det visar sig dock efteråt att tjejen bara var 14 år. Hon hade visat falskt leg till vakterna på nattklubben.
Enligt Madeleine Leijonhufvud borde antagligen mannen i ovan anförda exempel fällas till ansvar för våldtäkt. Just under den sexuella handlingen hade han ändå varit likgiltig inför hennes ålder. Han visste inte, men det spelar å andra sidan ingen roll, för att även om han hade vetat hade han tänkt med K*Ken och fortsatt den sexuella akten.
Jag tycker att det är dags att sluta upp med populistiska inslag i media från juridiskt kunniga personer som borde veta bättre. Och vet de inte bättre, så borde de ta sig en stund och fundera igenom vilka påståenden och förslag de kommer med. Under alla förhållanden borde de sluta upp med att skriva inlägg i media med uppenbart vinklade artiklar till stöd för en absurd linje.
Läs också: Även fruktansvärda brott måste styrkas
Läs också: Även fruktansvärda brott måste styrkas
Artikeln i media:
När borde en polisjakt ta slut?
Polisens arbete är att utreda brott och jaga brottslingar.
Den klassiska bilden av poliser är möjligtvis Pippi Långstrumpscenen där poliserna i polisbil jagar efter Pippis Luftballong.
Det finns dock situationer då en polisjakt kanske borde avbrytas. Så är fallet när riskerna blir för stora, dels för polisen, dels för människor runt omkring men även när risken är för stor att brottslingen skadas (en bedömning i sista delen måste givetvis göras utifrån brottets allvar).
Läste i DN idag om en polisjakt som slutade med att gärningsmannen bröt båda sina ben och förlamades från midjan och neråt. Vad hade han gjort? Åkt i en stulen bil. Är det rimligt att polisen skall jaga en person till sådan grad att den misstänkte tar sådana risker att hans liv svävar i fara? Var brottet så pass allvarligt att polisen, trots att de borde insett att nu börjar det gå överstyr, var tvungna att fortsätta jaga ynglingen?
På tal om något helt annat. Lönehelg. Statistiskt bevisat att folk super mer då. Med fylla kommer brotten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)